APARTHEID 1. Historisk bakgrund Den mest vanliga tidpunkten för Apartheids historiska begynnelse är 1652, dvs förhållandet mellan de vita och den svarta lokalbefolkningen. Just detta år grundade det Holländska Ostindiska Kompaniet en handelsstation på sydspetsen av Kap (Godahoppsudden). Under 1700-talet utvecklades denna station till en vit nybyggarkoloni där den ekonomiska basen inrättades på erövring av boskap och jord, tvångsarbete och slaveri. De två följande århundrade expanderade 1boerna våldsamt och spred sig över av vad som idag är Sydafrika. Samtidigt, i början på 1800-talet ägde en stor förändring av den politiska övermakten rum. Storbritannien som var inne i en period av industriell revolution, erövring av nya marknader och kontroll över världsoceanen, skaffade sig kontrollen över Kapkolonin 1795. Britternas kolonisering medförde en våg brittiska köpmän, handelskapital och bönder samt ledde till att tiotusentals boer mellan 1836 och 1846 drog sig från Kap, i det som kom att kallas "den stora vandringen". Efter det lugnades kampen om landet ner och den ekonomiska exploateringen av afrikanerna ökade i den fortsatta uppbyggnaden av en nyare exportekonomi. 1.2 Afrikansk motstånd Men uppbyggnaden skedde dock inte utan afrikansk motståndskamp. Under en längre tid lyckades flera afrikanska folkgrupper genom militär styrka och försiktig diplomati hålla inkräktarna borta. Ockupationen av 2Natal, Oranje-fristaten och Transvaal blev den starkaste beväpnad motståndskampen. Hundra år framåt, mellan åren 1780 och 1880 fördes tio större krig mot Zulu- och Xhosa-folken. Slaget vid Isandhlwana den 22 januari 1879 är en de mest kända mellan britterna och Zulu-folket. Där fick britterna uppleva det största nederlaget någonsin under sin kolonialhistoria. Trots deras moderna och välutrustade armé måste de ge upp inför zulukrigarnas enkla spjut. Det afrikanska folkets motståndskamp kunde dock inte bekämpa ockupationens soldater och moderna vapen för en längre tid. De afrikanska folken var oeniga och trots några framgångar lyckades de aldrig skapa en enig front mot ockupanterna. Långsamt men säkert föll den afrikanska ekonomin under kolonialmaktens. Afrikanerna fråntogs all jord och tvingades successiv att sälja sin arbetskraft till européerna. 1.3 Ekonomisk uppgång Med upptäckten av diamanter i norra Kap 1870 och guld i Transvaal 1886 kunde därmed koloniseringen av afrikanerna fullföljas. Fyndigheten blev ett mycket viktigt inslag i den kapitalistiska ekonomin samtidigt som den fick fart på den industriella utvecklingen. Sydafrika kunde nu ta steget in i världsekonomin och börja en ny epok i sin historia. Gruvorna fick behov av stora mängder kapital och arbetskraft för sin produktion. Kolbrytningen ökade, järnvägar byggdes och tillverkningsindustrin växte fram. Marknaden för jordbruksprodukter växte kraftigt och handeln ökade starkt. Utländsk valuta fick en mer central plats i ekonomin och de vita makthavarna befästes i de produktiva delarna av näringslivet. Längs ner på samhällsskalan hamnade den billiga och tillgängliga arbetskraften, afrikanerna. 2. Boerkrigen Denna otroliga utvecklingen kunde inte undgå en kollision mellan båda parterna, det brittisk-dominerade gruvkapitalet och de två självständiga boerrepublikerna (Oranje-fristaten och Transvaal) vars önskemål var andra vad gäller skattesystem, restriktioner och administration. Kollisionen mellan de här två blocken slutade i en slutuppgörelse sk "boerkrigen" från 1899 till 1902 med brittisk seger. Fred slöts mellan de båda blocken, präglad av en önskan av försoning och sammansmältning av det vita blocket, inte minst för att stå samlade mot den svarta majoriteten. En allians av guld och majs, det brittiska gruvkapitalet och den välbärgade delen av boerna lade grunderna till den Sydafrikanska Unionen som utropades 1910. Unionen införde nu helt nya reformer vilka gynnade båda parterna i den nya vita regeringen. De afrikanska bönderna fördrevs från sin jord, tvångsarbete infördes och de första passlagarna stiftades. Den här gången gjorde den afrikanska befolkningen ännu en gång motstånd mot de nya reformer och förenade sig i en nationell rörelse, där företrädare för de olika stammarna, lärare, präster, advokater och andra intellektuella var de drivande krafterna. Den åttonde Januari 1912 bildades ANC African National Congress(se bilagor). Till en början använde sig motståndet av vädjandet och böneskrifter till regeringen i London (Sydafrika var en brittisk koloni). Metoderna visade sig dock vara verkningslösa. Därför övergick man istället till direkta massaktioner som ledde till ett bättre resultat. 1913 stiftades den nya Jordlagen (som förbättrades 1936) (Natives Land Act) som förvisade afrikanerna till reservat som bara utgjorde 13% av landet. Reservaten kom att kallas 3bantustans och fungerade som behållare av tillgänglig och billig arbetskraft för de vita. Samma år organiserade sig kvinnorna i massiva protester mot passlagarna. De gick till myndigheternas kontor och lämnade sina pass. Regimen var tvungen att ge efter. 3. Instabil vit dominans Under 1920-talet slog den ekonomiska krisen hårt mot de svarta i Sydafrika. Torka och missväxt på landsbygden ledde krisen till en ökad arbetarklass och en överbefolkning i städerna. Som följd av detta radikaliserades ANC och kampen på arbetsplatserna ökade. Trots en snabb utveckling av tiotusentals arbetare involverade i strejkaktioner, gick regeringen ännu en gång med parlamentariska aktioner mot ANCs politik under hela mellankrigsperioden. På 1940-talet skärptes motsättningarna åter igen inom det sydafrikanska samhället. Andra världskriget medförde en stark tillväxt i ekonomin och industrin blomstrade. Jordbruket blev alltmer kapitalistiskt och tusentals arbetare flyttade till städerna. Samtidigt med de ekonomiska svårigheter och inflation förvärrades de svartas redan låga levnadsstandard. Reservaten visade tecken på sammanbrott. Det rådde jordbrist, överbetning, erosion, epidemier och social upplösning. Det vita jordbruket hade svårigheter att skaffa arbetskraft och antalet industriarbetare steg kraftigt. Deras löner och livsvillkor var eländiga och den stora inflyttningen till städerna skapade bostadsproblem och stora slumområden. Allt eftersom det rasistiska förtrycket växte, ökade också motsättningarna. Arbetarna organiserade sig och bedrev aktiv facklig kamp. Även gruvarbetarna de som alltid hade svårt att organisera sig på grund av den hårda kontrollen och att majoriteten av arbetarna var 4migrantarbetare, organiserade sig och gick ut i strejk. 1946 lamslogs Sydafrikas ekonomi i en vecka av en strejk. Kommunistpartiet SACP South African Communist Parti bildat 1921 kunde under denna tid utövade ett allt större inflytande genom att aktiv stödja arbetarnas kamp. 4. Apartheid införs Den Sydafrikanska stabiliteten var nu hotad. Den ville fortsätta säkra den vita minoriteten med sin politiska och ekonomiska dominans, kunna ha ett svar på industrialiseringen och de ekonomiska förändringar. Detta kunde bara åstadkommas med en sak: 5apartheid. Det stiftades av Nationalistpartiet 1948, efter att ha vunnit valet. Vreden var enorm bland den svarta befolkningen. 1949 lade ANC fast sitt aktionsprogram. Tyngdpunkten av arbetet skulle nu läggas på att organisera massaktioner såsom strejker, stora demonstrationer och massprotester. 1950-talet blev ett årtionde av öppen kamp mot apartheid. Regimen försökte stoppa den genom att införa Lagen mot kommunismen. Lagen användes inte bara mot S A C P och ANC den var också avsedd för att stoppa all oppositionell verksamhet. S A C P övergick till underjordisk arbete. År 1952 startade ANC en ohörsamhetskampanj mot apartheidslagarna. Inom ett halvt år arresterades 8500 personer för brott mot passlagarna, samtidigt ökade antalet ANC medlemmar från 7000 till över 100 000. De som nu hade gått i strid var inte bara den afrikanska befolkningen, utan också de andra icke-vita grupper såsom indier, 6färgade som sedan en tid hade organiserat sig. De förtryckta grupperna gick samman mot apartheid regimen. 1955 samlades ANC och organisationerna i Kliptown till en Folkkongress där Frihetsmanifestet antogs. I Frihetsmanifestet slogs fast att: Sydafrika tillhör alla som bor där och att alla har lika rättigheter. Gruvor, banker och stora företag skall bli folkets egendom. Övriga företag skall tjäna folkets intressen. En jordreform skall införas. Allmän rösträtt skall gälla. Frihetsmanifestet blev det sydafrikanska folkets revolutionära program. 4.1 Ökad motstånd Regimen försökte alltid att slå tillbaka oppositionen. Våldet ökade och nya lagar instiftades ytterligare, för att kunna begränsa den icke-vita befolkningens möjligheter att agera emot. 1956 arresterades 156 ledande kämpar från ANC och olika organisationer samt anklagades för hög förräderi. Det väckte internationella protester mot regimens odemokratiska sätt. De anklagade friades men, trots protester gav regimen inte vika. Under en fredlig demonstration mot passlagarna i Sharpeville 21 mars 1960, sköts 83 personer till döds och 365 sårades av polisen. ANC utlöste en häftig proteststorm och kallade till generalstrejk 28 mars. Regimen stiftade snabbt Lagen mot olagliga organisationer och förbjöd ANC. De övergick till en underjordisk befrielseorganisation och skapade en väpnad gren Umkhonto we Sizwe (Nationens Spjut). Apartheidregimen satte alla sina våldsmedel mot oppositionen. Organisationerna drabbades hårt. ANCs ledare Nelson Mandela, Walter Sisulu och Govan Mbeki arresterades och spärrades in på fängelseön Robben Island. Fackföreningen SACTU South African Congress of Trade Unions som gick under jorden 1966, hade nu den ledande rollen i den nationella befrielsekampen. En period av lugn sträckte sig nu fram till 1970. 5. De ungas kamp I början av 1970-talet var situationen för den fascistiska regimen mycket ljus. Ekonomin blomstrade och det politiska läget var lugnt. Det förändrades drastiskt under 70-talet, då landet drabbades av ekonomiska och sociala kriser. På 60-talet hade ekonomin expanderat kraftigt och krävde allt fler kvalificerade arbetare. De vita räckte inte till och svarta fick istället tillträde till de arbeten som var reserverade för vita. Detta skedde mot apartheidslagarna. Löneskillnaderna behölls och de svarta arbetarfamiljer levde under mycket svåra ekonomiska förhållanden. Krisen blev därför en katastrof för många arbetarfamiljer. Åren 1973 och 1974 bröt ett stort antal välorganiserade strejker ut runt om i landet. De ansvariga var den "svarta medvetenhetsrörelsen" (Black consciousness Movement) som hade vuxit fram, där främst unga strävade att göra gemensamma aktioner med andra organisationer. I juni 1976 tågade ett fredligt demonstrationståg genom Soweto. Det slutade med att polisen sköt mot demonstranterna och dödade flera. Nya demonstrationer ledde till ytterligare polisangrepp och döda. Hela nationen var i uppror, där arbetare och studenter gick ut i gemensamma aktioner. Efter den stora upptrappningen av demonstrationer och sammanstötningar med polisen, samt att studentledaren Steve Biko mördades, förbjöd regimen 19 oktober 1977 de viktigaste organisationerna inom medvetenhetsrörelsen. 6. Internationellt stöd mot regimen Under 1980-talet har det sett mörkt ut. Det sydafrikanska storkapitalet känner en osäkerhet inför framtiden. Detta på grund av hotet av ökad motståndskamp och internationella sanktioner. Guldpriset hade sjunkit kraftigt. Allvarlig torka under 1982 har tvingat Sydafrika att importera livsmedel. De utländska företagens investeringar sjönk dramatiskt. Internationella banker valde att inte förnya lån på sammanlagt 12 miljarder US dollar, eller två tredje delar av landets totala utlandsskuld. Man riskerade en mer långvarig samhällskris om regeringen ledd av presidenten P.W. Botha inte vidtog åtgärder som lugnade läget i de svarta förstäder och avstyrde strejkhot, framförallt i guldgruvorna. 1984 får de sk färgade och indier bli representerade i det nya centrala trekammarsparlamentet, men inte de svarta. Den nya reformen gav dessa grupper rösträtt. Men oavsett vad som bestäms i kammaren så är det alltid presidenten själv som bestämmer. Egentligen var den stora reformen bara ett försök att få omvärlden att åter acceptera Sydafrika. Samma år har SWAPO South West African People Organisation (bildat 1 april 1960) angripit sydafrikanska baser och sprängt ekonomisk viktiga anläggningar. Sabotagen var som störst under 1984-1985. Ekonomiska sanktioner sågs som en möjlig väg till förändring, ett sätt att undvika ett blodigt inbördeskrig. 1976 införde Säkerhetsrådet ett vapenembargo. Sedan dess har länder i Tredje världen och socialistländerna inga diplomatiska band med Sydafrika. I - länderna har successivt infört förbud mot nyinvesteringar. 1985 var det internationella året för mobiliseringen av sanktioner mot Sydafrika. Mellan 1985 och 1986 hade över femtio amerikanska företag lämnat Sydafrika och flera storbanker hade stoppat nya lån. Samma år tvingades presidenten Botha att avskaffa passlagarna. Men kontrollen av de svarta vidmakthölls bland annat genom nya lagar om bosättning. 6.1 Apartheid upphör 1989 ersattes dåvarande presidenten av F.W. de. Klerk som tog isär apartheidsystemet. 1990 togs Lagen mot kommunismen bort. ANC organisationen var nu tillåten och dess ledare Nelson Mandela blev friad efter att ha varit fängslad i 27 år. Samma år togs över 100 delar av apartheidlagarna bort, inräknad Land Act 1913 och 1936, Group Areas Act of 1960 och Population Registration Act 1950. Dessa lagar var de grundläggande för apartheid systemet. År 1992 hölls en folkomröstning, där den vita minoriteten tillät ett slut på apartheidsystemet. Den 27 april 1994 förändrades allt. En ny Sydafrikansk flagga hissades upp. ANC partiet hade vunnit valet med 62 procent av rösterna. The National party kom i andra plats och Inkata Freedom party i tredje. Nelson Mandela blev den nya presidenten. 7. Vad är Apartheid Apartheid innebär att staten genom en rad lagar och förordningar i minsta detalj reglerar rasdiskrimineringen samt ordnar våldsapparaten för dess efterlevnad. Efter boer-krigen hade boernas ledare inlett ett strävsamt organiseringsarbete, delvis hemligt, som syftade till att en dag föra boerna tillbaka till makten i Sydafrika. Den dagen kom vid valet 1948, då Nationalistpartiet under ledning av D F Malan vann valet med sitt apartheid-program med sig. Grunden för en rasistisk ekonomisk utsugning av de svarta blev ett faktum. I och med att apartheidlagarna stiftades var vreden bland den icke-vita befolkningen stor. Landet är uppdelat i vita områden och bantustans. De vita områden täcker 87 procent av landet. De icke-vita får ej vistas där utan särskilt tillstånd. Med icke vita menas den afrikanska befolkningen och andra grupper såsom indier, kineser och färgade. Enbart de som arbetar i de vita områdena får tillstånd att bo och/eller vistas där. Regimen kan tvångsförflytta Afrikaner om den vill använda marken för andra ändamål. Målet för den vita överklassen, är att kunna fortsätta att leva i lyx medan svarta barn svälter ihjäl. Varje människa indelades i någon av de fyra huvudgrupperna vit, asiat, färgad eller afrikan enligt Lagen om befolkningsregistrering (Population Registration Act). Färgade och afrikaner hamnade i undergrupper. Efter införandet av Lagen om gruppområden (Group Areas Act, 1950) bodde varje ras i separata stadsdelar. Ett exempel bland många är den färgade stadsdelen District Si i Kapstaden, belägen vid Taffelbergets fot med utsikt över stadens hamninlopp. I början av 1970-talet tvingades människorna att flytta utanför staden till ett nybyggt område, Cape Flats. Även vita flyttades, fast i mindre omfattning och de har alltid fått rimlig ersättning av myndigheterna. 7.1 Endast de starka överlever De värst drabbade är de som bor i 8townships. Mest känt är Soweto utanför Johannesburg. Området är ett arbetarområde med 1,5 miljoner invånare med bara ett enda sjukhus. Arbetarna bor i tvårums-baracker med plåttak, byggda tätt intill varandra. Många hus saknar vatten och elektricitet, vilket medför dålig hygien och många sjukdomar. Deras löner är extremt låga och matkostnaderna är högre för dem än för de vita. En tredjedel av barnen är undernärda. Många familjer är tvungna att livnära sig på den kommunala soptippen. Arbetslöshetsunderstöd finns normalt inte, inte ens för de som betalt avgifter till arbetslöshetskassan. Myndigheterna kommer undan genom att förklara att de arbetslösas papper inte är i ordning. Misären, sjukdomarna och hungern är grymma medel för att begränsa befolkningsökningen. Endast de starka överlever. När de afrikanska massorna går till attack och protesterar mot misären, så svarar systemet hänsynslöst. Många blir offer för systemets kulor - de som inte dör direkt, dör i brist på vård. De som fängslas riskerar att dö av polisens förhörsmetoder. De svarta har endast rätt att bo i dessa townships om de uppfyller vissa villkor. Städerna lydde nämligen under en helt annan bosättningslag, Lagen om svarta områden i städer instiftad 1950 (Black Urban Areas Consolidation Act). Alla svarta måste bevisa att de har bostad och har arbetat för samma arbetsgivare i 10 eller 15 år. Eller att de kan visa papper på att de är födda i vitt område. Detta utesluter minst tre fjärdedelar av den svarta befolkningen från möjligheten att bo permanent i de områden av landet där arbetstillfällena finns, nämligen i det vita Sydafrika. Omkring 12 miljoner av den svarta befolkningen bor i något av de tio hemländerna belägna på de 13 procent av Sydafrikas landsyta. Antalet bosatta människor i dessa områden har ökat efter att jordlagarna från 1913 och 1936 (Native Land Act, Native Trust Land Act) tagit ifrån dem rätten att äga jord i vita områden. Den svarta överskottsbefolkningen som är ca 5 miljoner har tvångsförflyttats sedan 1948. Genom lagen om främjande av självstyre (Promotion of Self-Goverment Act från 1959) har den vita regimen slagit fast att de svarta skall bygga upp egna nationalstater i hemländerna. Apartheid innebar också att de olika befolkningsgrupperna har separata skolor, sjukhus, idrottsanläggningar, m.m. Länge har det också varit förbjudet för svarta att beträda vita badstränder, gå på vita offentliga toaletter, eller ens gå på cafè. Det mesta är ojämnt fördelat: ·De vita disponerar nio tiondelar av marken, alla stora jordbruk, alla industrier och naturtillgångar. ·Alla bostadsområden med god standard är till den vita befolkningen. ·Sociala servicen: skolor, sjukhus, idrottsanläggningar, kommunikationer och energiförsörjning är anpassade till det vita samhället. ·Utbildning, kompetens och erfarenheter förbehålls med få undantag av vita. ·Stat, kommuner och företag leds och sköts av vita. ·De vitas löner är skyhöga jämfört med vad de svarta tjänar. ·De internationella förbindelser med leverantörer, kunder, service, vetenskapligt utbyte m.m. , ombesörjs av vita. 8. Varför infördes apartheidregimen? Apartheid betyder rasåtskillnad. Detta unika system som tidigare nämnt infördes 1948 av Nationalistpartiet, vars syfte var att säkra en fortsatt vit politisk och ekonomisk dominans. Sedan 1920-talet började det sydafrikanska samhällssystemet att instabiliseras. Systemet försvagades med den ekonomiska krisen och en ökad utveckling av motsättningarna som tilltog. Trots införda reformer mot dem, kunde inte en stabilisering av systemet uppnås under hela mellankrigsperioden. På 1940-talet blev situationen inte bättre. Sydafrika industrialiserades och dess ekonomi genomgick förändringar. Motsättningarna tilltog och arbetarna organiserades i en facklig kamp mot regimen. Jordbruket var i behov av arbetskraft. Torka och missväxt på landsbygden, ledde krisen till en ökad arbetarklass och en överbefolkning i städerna med bostadsproblem och stora slumområden som följd. Industrin blomstrade och medförde en stark tillväxt i ekonomin. Industrialiseringen och de ekonomiska förändringar behövde nu ett svar som kunde undanröja hoten mot instabiliteten. Det besvarades med Apartheid, som skulle återvinna stabiliteten i systemet samt kunna grundlägga en Sydafrikansk uppbyggnad av en allsidig och modern ekonomi. Staten i det här fallet var den som spelade en aktiv och direkt roll i utvecklingen. 8.1 Industrialismens slavar Med det nya systemet, moderniserades mellankrigstidens metoder för arbetarkontroll, samt formades det för att passa det nya industrisamhället. Arbetskraftproblemet i jordbruket löstes. Man förbjöd afrikanernas rätt till permanent bosättning i städerna, deras hem skulle nu enbart vara reservaten bantustans. Den afrikanska befolkningen samlades nu i de stora segregerade poliskontrollerade områden runt städerna. Dessa fungerade som behållare av tillgänglig billig arbetskraft. Gruvbolagen och de vita jordbrukarna kunde ha garanterad arbetskraft till lägre kostnader än om marknadskrafterna fått råda. Lagen därmed säkrade att de vita arbetarna alltid skulle stå över de svarta. Som en fortsättning i det nya kontrollsystemet, övertog staten också kontrollen av utbildningssystemet (Bantu Education Act från 1953). Dels skulle detta ge afrikanerna ett minimum av kunskap de behövde för att fylla sin plats i ekonomin, dels skulle det bidra till att lära upp en liten afrikansk elit som kunde besätta de regeringskontrollerade bantustansinstitutionerna som staten tänkte skapa i reservaten. 8.2 Delad vit minoritet Den vita minoriteten är uppdelade i två grupper med olika intressen att försvara och olika motiv att bevara apartheid. De fattiga vita arbetarna och småjordbrukarna vill bevara systemet som det är och helst kunna skärpa rasåtskillnadslagarna ytterligare. Tack vare deras vita hudfärg har de kunnat ha en relativt hög levnadsstandard och samhälleliga rättigheter. Ett avskaffande av systemet är därför ett starkt hot för dem. Detta skulle innebära att de måste konkurrera med miljoner svarta. Deras samhällsposition skulle förändras helt och många av de skulle bli förlorare. För småjordbrukarna, som klarar lönsamheten på sina gårdar genom att utnyttja svarta lantarbetare nästan gratis är apartheid och förbudet mot fackliga organisationer ett livsvillkor. Därför finns de tyngsta apartheidrepresentanter hos de fattig-vita. Idag beväpnar sig de vita arbetarna och småbönderna till tänderna för att försvara den vita Sydafrikanska nationens överlägsenhet. 8.3 Den vita medelklassen För den vita medelklassen som äger och driver små och medelstora företag, eller jobbar inom administration och utbildning, är situationen en annan. Även deras ställning hotas av de svartas krav på utjämning och inflytande, men de har vanligen en utbildning, speciella yrkeserfarenheter och ekonomiska tillgångar som gör att de inte direkt hotas av svarta som tar över makt och jobb. Därför stödjer den vita medelklassen regeringens politik, men inte lika helhjärtat som de fattig-vita. De har råd att göra sig av med apartheid. De vill knappast veta av ett genomförande av ekonomisk och social jämlikhet i landet, lika lite som fullständigt lika politiska rättigheter. Mer kloka vita förstår dock idag att Sydafrika står nära inför ett inbördeskrig och ett sammanbrott om de inte ger med sig lite till den svarta folkmajoriteten. 4,5 miljoner vita är ju trots allt mot 27 miljoner svarta, sk färgade och indier. Det avgörande för maktöverklassen är att kunna behålla kontrollen över ekonomin. Därmed kan de försvara sina intressen oavsett vilken regering som kommer efter. 9. En lång väg kvar Drömmen om ett slut på apartheid hade länge setts som en omöjlig dröm att uppfylla. Omvärlden hade länge fördömt apartheid systemet som både omänskligt och förnedrande. Det var allmänt känt att apartheid var jämförbar med folkmord. I själva verket var detta det rasistiska systemets innebörd. Hundratusentals svarta dog årligen som en följd av regimens ekonomiska, sociala och juridiska åtgärder. De verkliga skaparna som hade byggt upp Sydafrikas stora rikedomar, levde i ett uruselt elände. Ett slut på eländet var främsta målet. Den 27 april 1994 förändrades allt. Då århundraden av ojämlikhet raderades ut när svarta, färgade och vita väntade sida vid sida utanför vallokalerna. Dagarna efter valet innan resultatet hade tillkännagivits, spred sig rykten om valfusk och folket fruktade att landet skulle dras in i ett inbördeskrig. Istället fick landet ett demokratisk regering med ANC på spetsen. Den skulle främst syfta på att eliminera klyftan mellan svarta och vita. ANC hade en lång åtgärdslista. De lovade stora satsningar på infrastrukturen, för att skapa 2,5 miljoner nya jobb. En miljon nya bostäder med rinnande kallt och varmt vatten och moderna toaletter till drygt en miljon familjer och elektricitet till 2,5 miljoner familjer står också på programmet. Dessutom skulle alla sydafrikaner garanteras en någorlunda bra levnadsstandard, sex månaders mammaledighet och statliga socialvårds- och pensionssystem. Mark som beslagtagits sedan 1913 genom tvångsförflyttning, skall återlämnades m.m. Den internationella solidariteten i form av bojkott och sanktioner mot apartheid hade betytt mycket för frihetskampen. Den i sin tur hade fört med sig negativa effekter. Landet isolerades från den internationella utvecklingen samt drabbade hårt kulturlivet och utbildningsväsendet. Övergången, från att en gång haft en utrotningspolitik jämförbar med nazitysklands under 1940- talet, till en demokratisk nation med lika rättigheter för alla sina medborgare, fick nu sitt pris. Det skall nu alla Sydafrikanska medborgare se till att betala. Mandela står inför den svåra uppgiften att förvandla en svart generation med protestpolitik i blodet till laglydiga medborgare med det allmännas bästa för ögonen. Yta: 1,2 miljoner kvadratkilometer Befolkning: Vita 4,8 miljoner Svarta 22,8 miljoner Färgade 2,8 miljoner Indier 875 000 Statskick: Republik baserad på apartheid, rasåtskillnad. Språk: Officiella språk är engelska och afrikaans (boerättlingarnas språk). Huvudstad: Pretoria Ur: "Apartheid" Kristoffer Leonardsson Bilagor ANCs emblem Bantustans (reservatområde): Behållare av tillgänglig arbetskraft. Ur: "Tills vi vunnit vår frihet" - Befrielsekampen i Sydafrika och Namibia (Proletärens skriftserie Nr 1 - 1982. 11. Källförteckning ·Bernstein Hilda: "För deras segrar och tårar" - 1975. ·Andersson Ulla “ Sydafrika efter Soweto” - 1989. ·FN (Förenta Nationerna) "Detta är Apartheid “ - 1976. ·Leonardsson Kristoffer "Apartheid" - 1986. ·Proletärens skriftserie Nr 1 - 1982 "Tills vi vunnit vår frihet" - 1982. ·Afrikagrupperna i Sverige ( AGIS) "Sydafrika kampen för befrielse" - 1980. ·Andrè Brink "Svart röst lika god som vit" Expressen - 26-11-1994. · Compton`s Interactive Encyclopedia 1994 - 1995. · Tempus (Nr 7 (17-23 februari 1994).